— Nå, då så… sade kungen.
— Vad befaller således ers majestät?
— Det är väl en enkel sak, sade Henrik. Fäst den vid er balkong och låt den hänga ned. Om det är de Mouy… och jag är frestad att tro det… och han vill komma upp, så klättrar han naturligtvis upp på repstegen.
Lugn och säker som vanligt tog Henrik ett ljus för att lysa Margareta medan hon tog fram repstegen. Hon behövde inte gå långt efter den. Den låg i ett skåp i det mångomtalade kabinettet.
— Se där är den, sade Henrik. Får jag nu be ers majestät om det ej är att alltför mycket missbruka er godhet, att fästa repstegen vid balkongen.
— Varför gör ers majestät det inte själv? frågade Margareta.
— Därför att de bästa konspiratörerna äro de försiktigaste. Åsynen av en man skulle kanske avskräcka vår vän. Det förstår ni nog…
Margareta log och band fast repstegen.
— Så där ja, sade Henrik, som nu stod dold ett hörn av rummet. Visa er nu och peka på repstegen. Utmärkt, jag är säker på att de Mouy kommer upp.
Några ögonblick därefter klättrade en glädjestrålande man äver balkongräcket. Då Margareta ej kom emot honom, stod han några ögonblick helt tvekande. I stället för Margareta trädde nu Henrik fram.
— Jaså, sade denne i älskvärd ton, det är inte de Mouy, det är herr de La Mole i stället. God afton, herr de La Mole, men så stig då in, jag ber.
La Mole stod ett ögonblick alldeles häpen. Om han ännu stått kvar på stegen skulle han kanske ha klättrat ned igen.
— Ni ville tala med kungen av Navarra om en
