föll som om de åsyftade hertigen av Anjou men voro i själva verket riktade till de Mouy. Denne gjorde även ett tecken att han förstod.
Karl kunde ej erinra sig att ha läst denna mening i det tal som han fått läsa några dagar förut, men han fäste ej någon vidare betydelse vid Margaretas ord, som han visste blott var ett tal med artighetsbetygelser. För övrigt förstod han inte mycket latin.
Margareta fortsatte:
»Adeo dolemur a te dividi ut tecum proficisci maluissemus; sed idem fatum qou nunc sine ulla mora Lutetia, cedere juberis hac in urbe detinet. Proficiscere ergo, frater; proficiscere, amice; proficiscere sine nobis; proficiscentem sequuntur spes et desideria nostra.»
(Vi äro förtvivlade över att skiljas från dig, då vi helst skulle ha velat följa dig åt. Men samma öde som tvingar dig att lämna Paris håller oss kvar här i staden. Res därför, broder, res, vän, res utan oss. När du reser följes du av våra förhoppningar och våra välgångsönskningar.)
Man kan lätt tänka sig att de Mouy med spänd uppmärksamhet lyssnade till dessa ord som talades till sändebuden, men som i själva verket endast voro riktade till honom. Henrik hade redan ett par tre gånger skakat på huvudet för att låta den unge hugenotten förstå att hertigen av Alencon hade vägrat. Men detta tecken kunde ha varit en slump, och de Mouy skulle ej hu funnit det till fyllest om ej Margaretas ord hade givit honom full visshet. Men medan han såg på Margareta och ivrigt lyssnade till hennes ord råkade Katarina få syn på honom. Hon ryckte till som om hon träffats av
