Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

150

I stället för att följa konungen begav han sig in till sin mor. Hon försökte lugna honom.

— Min son, sade hon, har ni glömt Renés spådom? Var lugn, ni kommer inte att bli borta länge.

— Jag besvär er, min mor, sade hertigen av Anjou, vid första aning om att Frankrikes krona kan bli ledig, så underrätta mig…

— Var lugn, min son, sade Katarina, alltintill den dag vi båda vänta på skall det i mitt stall stå en sadlad häst och i mitt förmak skall en kurir vänta och i varje ögonblick vara beredd att bege sig till Polen.




XLV.
ORESTES OCH PYLADES.

Sedan hertigen av Anjou rest, verkade allting fredligt och lugnt i Louvren. En fanns emellertid som inte tog intryck av denna stämning, och det var Coconnas.

Visserligen var det nog bra att veta, att La Mole fanns i livet och det var nog ganska trevligt att vara älskare åt hertiginnan av Nevers, men denna lycka kunde i piemontesarens ögon ej uppväga en enda timme tillsammans med La Mole hos vännen La Hurière vid en butelj vin.

Följden härav var, att hertiginnan, vilken på grund av La Moles frånvaro berövades Coconnas' ständiga sällskap och outtröttliga munterhet, en dag begav sig till Margareta för att be henne återge honom hans vän, vars frånvaro gjorde Coconnas' lynne allt sämre för varje dag.

Margareta stämde då möte med Henriette till dagen därpå för att ostört överlägga om saken.