152
på en person som liknade herr de La Mole… Men vad är det ni har på er rock?… Blod?
— Så där ja, nu har han också smort ned mig, då han föll.
— Har ni slagits?
— Jag skulle tro det.
— För er herr de La Mole?
— Vem skulle jag annars slåss för? För en kvinna kanske?
— Tack.
— Jag följde efter honom, den där karlen som var nog oförskämd att se ut som min vän. Jag hann upp honom på Rue Coquillière och tittade honom i synen vid skenet från ett butiksfönster. Det var inte han.
— Nå, än sen?
— Han tog illa upp. »Ni är oförskämd», sade jag då till honom, »som tillåter er att likna min vän herr de La Mole på avstånd, som är en fulländad kavaljer, medan man på nära håll mycket väl kan se att ni är en tjuvstryker.» Då grep han till värjan och det gjorde jag också. I tredje utfallet föll han till marken och smutsade ned mig.
— Nå, ni hjälpte honom väl åtminstone?
— Jag skulle just göra det, då en person passerade förbi. Den här gången var jag säker på att det var han. Olyckligtvis satte hans häst av i galopp. Jag sprang efter hästen. En hop människor kommo till och började springa efter mig. Som man kunde ha tagit mig för en tjuv, blev jag tvungen att vända om och jaga alla kanaljerna på flykten, och det tog en smula tid. Under tiden hann ryttaren försvinna. Jag skyndade vidare och frågade efter honom över allt. Men det var fåfäng möda, ingen hade sett honom. Då blev jag trött på leken och gick hit.
— Jaså, trött på leken, säger ni. Vad ni är artig!
