på knä framför Margareta och kysste hennes kjortelfåll.
— Det var då för väl, sade Henriette, nu kanske ni kommer att stå ut med mig.
— Guds död! utropade Coconnas, jag kommer att finna er bedårande liksom alltid… den enda skillnaden kommer att bli, att jag nu kommer att säga er det. Jag önskar att jag hade här ett trettiotal polacker, sarmater och andra barbarer, som jag skulle tvinga att erkänna, att ni är drottningen bland de sköna.
— Sakta i backarna, Coconnas, inföll La Mole, drottning Margareta då…
— Jag tar inte tillbaka, fortsatte Coconnas i sin skämtsamt utmanande ton. Madame Henriette är drottningen bland de sköna, medan madame Margareta är den skönaste bland drottningar.
Trots dessa artigheter hade emellertid den gode piemontesaren nu ej ögon för annat än sin vän.
— Kom nu, min vackra drottning, sade hertiginnan av Nevers, och lämna dessa idealiska vänner för sig själva en timme. De ha tusen saker att säga varandra. Det är visserligen hårt för oss, men det är det enda medlet att göra Annibal fullt frisk igen. Gör det för min skull, min drottning, eftersom jag nu en gång är nog dum att vara kär i den där otäckingen.
Margareta viskade några ord i örat på La Mole, som hon visserligen var glad att få återse, fast hon gärna skulle ha sett att denne varit en smula mindre ivrig i sin vänskap. Därpå gingo de båda damerna ut i rummet bredvid.
De båda vännerna voro ensamma.
Det första Coconnas frågade sin vän om var naturligtvis om den kväll, som varit så nära att kosta honom livet. Allteftersom La Mole berättade kände piemontesaren en rysning genomila sina lem-
