— Men tänk då på vad du gör… du är ju inte berusad!
— Det är tur… för då skulle jag sätta eld på Louvren.
— Nej, ta nu ditt förnuft till fånga, Annibal, sade La Mole. Tjänsten är en helig sak.
— Kommer du med mig tillbaka?
— Omöjligt.
— Skulle man fortfarande vilja döda dig?
— Det tror jag inte. Jag är alltför obetydlig för att man skulle vilja åt mig i längden. Det var en nyck som gjorde att man ville döda mig, det är allt. De kungliga roade sig bara en smula den där kvällen.
— Vad gör du nu för tiden?
— Jag strövar omkring.
— Nåväl, då kommer jag att ströva omkring liksom du. Det är ett trevligt liv. Och om man så anfaller oss, så är vi två och vi skall nog hålla dem stången. Åh, låt honom komma bara, den där snigeln till hertig, så skall jag klämma ihop honom som en fluga mot en vägg.
— Men du begär väl avsked åtminstone!
— Ja, för alltid.
— Underrätta honom om att du lämnar honom.
— Det är rätt. Jag skall skriva till honom.
— Skriva till honom, det är bra lättvindigt… till en prins av blodet!
— Ja, just av blodet, av min väns blod. Akta dig, utropade Coconnas och rullade med sina stora ögon, akta dig, för annars ger jag tusan i hela etiketten.
— Nåja, sade La Mole, om några dagar behöver man inte bry, sig om prinsen eller någon annan heller, för resten, om han kommer med oss, skola vi nog få bukt med honom.
Coconnas tog en penna, utan att hans vän satte sig däremot, och skrev ned följande vältaliga brev:
