158
»Ers höghet!
Det är omöjligt, att ers höghet, som är så bevandrad i antiken, ej skulle känna till den rörande historien om Orestes och Pylades, två hjältar, vilka blevo ryktbara genom sina olyckor och sin vänskap. Min vän La Mole är ej mindre olycklig än Orestes, och min vänskap är ej mindre än den Pylades hyste. Han är för närvarande upptagen av en viktig sysselsättning, som påkallar min hjälp. Det är därför omöjligt för mig att skiljas från honom. Varav följer att jag under förutsättning av ers höghets samtycke tar mig en smula ledigt, fast besluten som jag är att dela hans öde, vart det än månde föra mig. Därför förstår nog ers höghet, hur mäktig den makt är, som rycker mig från ers höghets tjänst, och jag misströstar fördenskull ej om att erhålla ers höghets förlåtelse och vågar alltjämt vördnadsfullt kalla mig
Ers kungliga höghets ödmjuke och lydige tjänare
Annibal, greve av Coconnas,
herr de La Moles oskiljaktlige vän.»
När detta mästerverk var färdigskrivet, läste
Coconnas upp det för La Mole, som ryckte på
axlarna.
— Nå, vad säger du? frågade Coconnas, som ej sett eller låtsades ej ha sett axelryckningen
— Jag säger, svarade La Mole, att hertigen kommer att göra narr av oss.
— Av oss?
— Ja, av oss båda.
— Nåja, det är väl i alla fall bättre än om han stryper oss.
— Bah, sade La Mole, skrattande, det ena hindrar kanske inte det andra.
— Nåja, så mycket värre då! Hända vad som
