Båda sågo sig uppmärksamt omkring. Maurevel höll andan.
— Ni kan lugnt tala, herr de Mouy, sade Orthon, som var yngst och därför mindre misstänksam, det finns ingen här, som vare sig hör eller ser oss.
— Det är bra, svarade de Mouy. Du skall gå till madame de Sauve och lämna den här biljetten till henne personligen, om hon är hemma. Om hon inte är det, skall du lägga den bakom spegeln, där kungen brukar lägga sina brev. Och sedan skall du stanna kvar i Louvren och vänta. Om du får svar, skall du komma dit du vet och framföra det. Om du inte får något söker du upp mig i kväll på det ställe jag har sagt dig.
— Ja, jag vet, sade Orthon.
— Nu lämnar jag dig, jag har mycket att göra under dagens lopp. Du behöver inte göra dig någon brådska, det tjänar ingenting till, för du behöver inte vara i Louvren, innan han är där, och jag tror att han tar en lektion i falkjakt i dag på morgonen. Gå nu och visa dig modig. Du har blivit frisk igen och kommer för att tacka madame de Sauve för den godhet hon visat dig under ditt tillfrisknande. Gå nu.
Maurevel lyssnade med stirrande ögon och svettdrypande panna. Hans första impuls hade varit att ta en av sina pistoler och rikta den mot de Mouy. Men en rörelse som denne gjort, hade kommit kappan att glida undan, så att ett starkt harnesk kommit till synes. Det var därför sannolikt, att kulan skulle tillplattas mot detta harnesk eller också träffa ett ställe, där såret inte skulle bli dödligt. För övrigt var de Mouy fult frisk och väl beväpnad och skulle därför med lätthet nedgöra Maurevel, som var sårad. Maurevel lät därför med en suck sin pistol sjunka.
— Vilken otur! mumlade han. Att man inte skall
11. Drottning Margot. II.
