Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

164

drottningens oväntade inträde och fruktade någon komplott mot hans herre. Samtidigt hörde han tre knackningar i taket. Det var den signal som han själv hade att ge sin herre i händelse av fara, då denne var hos madame de Sauve.

Dessa tre knackningar kommo honom att spritta till. Han skyndade fram till spegeln och tog biljetten.

Katarina stod bakom ett draperi och iakttog hans rörelser. Hon såg honom skynda fram till spegeln men fick ej klart för sig om det var för att lägga biljetten där eller ta den tillbaka.

— Men varför dröjer han? mumlade hon otåligt.

Strax därpå kom hon in i rummet med leende min.

— Är du ännu här, min gosse, sade hon. Vad väntar du på? Jag har ju sagt dig, att jag skulle ta mig an dig. Tvivlar du på när jag har sagt en sak?

— Gud bevare mig därifrån, ers majestät, svarade Orthon.

Därmed gick han fram till änkedrottningen, böjde knä och kysste hennes kjortelfåll, varefter han hastigt avlägsnade sig.

Då han kom ut i förrummet fick han syn på kaptenen för livvakten, som väntade på Katarina. Detta var allt annat än ägnat att förjaga hans misstankar utan tvärtom ökade dem.

Orthon hade knappt gått, förrän Katarina otåligt skyndade fram till spegeln. Men hon fann ingen biljett där.

Och dock var hon säker på att hon sett gossen närma sig spegeln. Det hade således varit för att ta tillbaka biljetten och inte för att lägga den där. Ödet gynnade verkligen alla hennes motståndare i lika mån. Ett barn blev en man i samma ögonblick som det började strida mot henne.

Hur hon än letade fann hon ingenting.