— Den olycklige! mumlade hon. Jag ville honom ingenting ont, men när han tog tillbaka biljetten beseglade han i och med detsamma sitt öde. Hör hit, herr de Nancey!
Herr de Nancey skyndade till.
— Vad önskar ers majestät? frågade han.
— Ni befann er nyss i förrummet?
— Ja, ers majestät
— Och ni såg ynglingen som gick ut, en gosse?
— Ja, alldeles nyss.
— Han kan väl inte ha hunnit långt?
— Knappt halvvägs utför trappan.
— Kalla honom tillbaka.
— Vad heter han?
— Orthon. Om han vägrar komma tillbaka, så för hit honom med våld. Men skräm inte upp honom, om han inte gör motstånd. Jag måste genast tala med honom.
Kaptenen för livvakten skyndade bort.
Som han antagit hade Orthon ej hunnit halvvägs utför trappan. Orthon gick nämligen långsamt i hopp om att få syn på madame de Sauve eller kungen av Navarra.
Då hörde han sitt namn ropas och ryckte till.
Hans första impuls var att fly. Men med en sinnesnärvaro, som man ej kunnat vänta av hans ålder förstod han strax därpå, att om han flydde var allt förlorat.
Han stannade därför.
— Vem ropar?
— Jag, herr de Nancey, svarade gardeskaptenen och kom nedspringande utför trappan.
— Men jag har mycket bråttom, sade Orthon.
— Det är hennes majestät, änkedrottningen, som vill tala med dig, sade herr de Nancey och skyndade fram till honom.
