166
Gossen torkade kallsvetten ur pannan och vände om.
Kaptenen följde efter honom.
Katarina hade först tänkt låta arrestera ynglingen, låta visitera honom och bemäktiga sig biljetten. Såsom förevändning hade hon tänkt anklaga honom för stöld och hade redan tagit av sig en diamantnål för ändamålet. Men så kom hon att tänka på, att detta tillvägagångssätt kunde vara farligt för hennes planer, ty ryktet om arresteringen kunde nå fram till Henrik av Navarra och göra honom misstänksam.
— Nej, mumlade hon, det var en dålig idé! Men ändå… för en biljett, som kanske när allt kommer omkring inte har något värde?… Nåja, det är hans eget fel. Varför har den lille ormen inte lagt biljetten där han skulle lägga den? Jag måste ha den där biljetten.
I detta ögonblick kom Orthon in.
Katarinas ansikte måtte ha haft ett fruktansvärt uttryck, ty han stannade bleknande på tröskeln.
— Ers majestät har gjort mig den äran att kalla på mig, sade han. På vad sätt kan jag tjäna ers majestät?
— Jag skickade efter dig, min gosse, svarade Katarina, därför att jag tycker om ditt ansikte. Och som jag lovat ta hand om din framtid, vill jag genast hålla mitt löfte. Kom med mig… Kan du rida?
— Ja, ers majestät.
— Kom då in i mitt kabinett. Jag skall skicka dig med ett bud till Saint-Germain.
— Jag står till ers majestäts förfogande.
— Låt sadla en häst åt honom, de Nancey.
Herr de Nancey försvann.
— Kom nu, min gosse, sade Katarina.
Hon gick före och Orthon följde efter henne. Hon gick ned för en trappa samt genom några
