168
att man försäkrar sig om han är trofast. Nu vet jag vad jag har att hålla mig till i fråga om dig. Se här har du min börs som en första belöning. Gå nu och lämna din herre biljetten och säg honom, att från och med i dag är du i min tjänst. Gå nu.
Därmed lade Katarina sin börs i den häpne ynglingens hand, tog några steg framåt och stödde handen mot väggen.
Orthon stod tvekande kvar. Han kunde inte tro, att faran var över.
— Se så, darra inte så där, sade Katarina, jag har ju sagt åt dig att du kan gå nu och att din lycka är gjord, när du kommer tillbaka.
— Tack, ers majestät, sade Orthon. Ers majestät förlåter mig således?
— Jag gör ännu mer, jag belönar dig. Du är en pålitlig framlämnare av kärleksbiljetter. Men nu glömmer du, att din herre väntar dig.
— Ja, det är sant, utbrast Orthon och skyndade mot dörren.
Knappt hade han emellertid tagit tre steg förrän golvet gav vika under hans fötter. Han sträckte ut armarna och utstötte ett skri av förfäran samt försvann i en av Louvrens oublietter, vars fallucka Katarina öppnat.
— Så där ja, mumlade Katarina, tack vare den där narrens envishet, måste jag nu gå ned hundrafemtio trappsteg.
Därpå gick hon tillbaka till sin våning, tände en blindlykta och gick nedför en vindeltrappa, som tycktes leda rakt ned i jorden. Där nere öppnade hon en järndörr.
Innanför denna dörr låg Orthon blödande och sönderslagen, men ännu vid liv. Bakom muren hörde man Seine brusa och inne i hålan stod vattnet ända upp till trappan.
