Katarina gick in i den fuktiga och stinkande hålan, som redan varit vittne till så många liknande händelser, sökte igenom Orthons fickor och fick fatt i brevet. Sedan hon förvissat sig om, att det var det rätta, sparkade hon undan hans kropp. och tryckte på en fjäder, varvid golvet vände sig om och kroppen gled ut och försvann i floden. Därefter stängde hon dörren, gick uppför trappan, stängde in sig i sitt skrivrum och läste brevet, som innehöll följande ord:
»I afton klockan tio, Rue l'Arbre-Sec, värdshuset
La Belle Etoile. Om ni kommer, svarar ni ingenting,
om ni ej kommer, säger ni nej till den som lämnat
fram biljetten.
De Mouy de Saint-Phale.»
När Katarina läst igenom biljetten, gled ett
leende över hennes läppar. Hon begav sig genast
upp till madame de Sauve och lade biljetten
bakom spegeln. När hon sedan åter kom ned, mötte
hon kaptenen för livvakten i korridoren.
— Hästen står sadlad, ers majestät, sade han.
— Min käre baron, svarade Katarina, hästen behövs inte längre. Jag har talat med gossen, och han är verkligen alltför dum för att kunna uträtta uppdraget. Jag gav honom litet pengar och lät honom gå genom lilla gallerporten.
— Men ärendet, som ers majestät talade om?… Skall jag själv eller någon av mitt folk uträtta det?
— Nej, svarade Katarina, ni och ert folk få annat att göra i kväll
Därmed gick hon tillbaka till sina rum. Nu kände hon sig säker på att ha kungens av Navarra öde i sin hand.
