172
— Inte ens om jag betalar supén men en rosennobel?
— De var verkligen frikostigt, sade La Hurière och såg misstänksamt på Henrik.
— Jag tänker i alla fall tillbringa kvällen och natten i ert värdshus, som en landsman rekommenderat. Han kommer hit i kväll och supérar med mig. Har ni gott vin?
— Ja, själve béarnaren dricker inte bättre.
— Det är bra, det skall jag betala särskilt för. Åh se där, där kommer just min vän.
Dörren öppnades verkligen i detta ögonblick och en andra adelsman inträdde. Han var åtskilligt äldre än den förstkomne och bar en väldig huggvärja vid sidan.
— Ni är punktlig, ser jag, min unge vän, sade han. Det är verkligen bra gjort att komma så på minuten efter att ha tillryggalagt tvåhundra lieues.
— Var önska herrarna supén, frågade La Hurière. Här eller i ert rum?
— Var ni vill.
— Mäster La Hurière, sade La Mole och kallade till sig värdshusvärden. Befria oss från de där båda hugenotterna. Coconnas och jag kan inte tala ogenerat om våra angelägenheter i deras närvaro.
— Servera supén i rum nummer två, tredje våningen, sade La Hurière till Gregoire. Får jag be herrarna vara så goda och stiga dit upp.
De båda nykomna följde efter Gregoire, som gick före och lyste dem.
La Mole följde dem med ögonen tills de försvunnit. När han därpå vände sig om, såg han Coconnas sticka fram huvudet i köksdörren. Han stirrade med stora ögon och vidöppen mun och såg högst förvånad ut.
La Mole gick fram till honom.
