Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

182

ögonbrynen, medan vinthunden sprang upp och spetsade öronen.

— Det är ingenting, svarade Katarina, Bara en signal.

— Vad betyder den signalen?

— Den betyder, att från och med detta ögonblick är ers majestäts ende, verklige fiende ur stånd att skada er.

— Han man dödat någon? frågade Karl med en härskarblick, som antydde att det endast tillkom konungen att bestämma över liv och död.

— Nej, ers majestät, man har endast arresterat ett par personer, svarade Katarina.

— Jaså, mumlade Karl, återigen en av dessa hemliga intriger och komplotter, som kungen inte har någon del i! För djävulen, jag är fullvuxen nu, tillräckligt vuxen för att kunna ta vara på mig själv. Bege er ni till Polen, min mor, om ni nödvändigt vill regera, men här gör ni orätt i att blanda er i spelet, det säger jag ifrån.

— Min son, svarade Katarina, det är nu sista gången jag blandar mig i era angelägenheter. Men det här är en sak som jag hållit på med länge och som ni alltid givit mig orätt i. Jag var angelägen om att visa ers majestät, att jag i alla fall hade rätt.

I detta ögonblick hördes folk komma in i vestibulen och på muskötkolvarnas slag mot golvet kunde man förstå att det var en trupp soldater som gjorde halt.

Nästan omedelbart därefter begärde herr de Nancey företräde hos kungen.

— Låt honom komma in, sade Karl livligt.

Herr de Nancey kom in, bugade sig för kungen och vände sig därpå mot Katarina.

— Ers majestäts befallningar ha blivit utförda, sade han. Han är arresterad.