Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
13

— Åh, privat inte blott förlåter jag er utan jag tackar er.

— Sålunda tillåter ers majestät…

Margareta räckte henne sin hand. Baronessan kysste den vördnadsfullt, gjorde en djup reverens och avlägsnade sig.

Medan madame de Sauve gick uppför trappan till sina rum eller formligen hoppade av glädje liksom en get som slitit det rep, varmed den tjudrats, utbytte madame de Nevers några ceremoniösa hälsningar med drottningen för att ge de åtföljande hovmännen tid att draga sig tillbaka.

— Gilonne, ropade Margareta, då dörren stängts efter den siste av dem, Gilonne, se till att ingen kommer och stör oss.

— Ja, instämde hertiginnan, vi ha nämligen ytterst viktiga saker att tala om.

Därmed tog hon en stol och satte sig utan vidare ceremonier, säker på att ingen skulle komma och störa den förtrolighet, som var en överenskommen sak mellan henne och drottningen av Navarra.

— Nå, sade Margareta, hur står det till med vår krigare?

— Ja, svarade hertiginnan, han är på min ära en rentav gudomlig varelse. Hans spiritualitet är oförliknelig och tar aldrig slut. Han har hugskott och infall som skulle kunna komma ett helgon att kikna av skratt i sitt relikskrin. För övrigt är han den mest rosenrasande hedning som någonsin fumnits i en katoliks skinn. Jag är alldeles tokig i honom. Och hur är det med dig och din Apollo?

— Ack! suckade Margareta.

— Vad nu! Jag blir riktigt rädd, min kära drottning. Är han alltför vördnadsfull eller alltför känslosam, den hygglige La Mole? I så fall är han raka motsatsen till sin vän Coconnas, det måste jag då erkänna.