14
— Nej, sade Margareta, sucken gällde endast mig själv. Jag älskar honom, men jag vet inte hur det kommer sig att jag ser allting liksom genom ett sorgflor. Politiken lägger i så avskyvärd mån beslag på mig. Apropå, tag reda på om din Annibal verkligen är så tillgiven min bror som han förefaller. Det är en ytterst viktig sak.
— Han skulle vara tillgiven någon eller något! Det märks att du inte känner honom så väl som jag. Om han någonsin visar sig tillgiven en sak, så beror det på hans ärelystnad. Är din bror i stånd att lova honom mycket… nå, då är han tillgiven din bror, men då får han också, så prins av blodet han är, akta sig för att inte hålla sina löften!
— Verkligen?
— Det förhåller sig som jag säger. Vet du vad, det finns stunder då denna tiger rentav gör mig rädd. En dag sade jag åt honom: »Annibal, akta er för att bedra mig, för då…» Jag trodde naturligtvis att han genast skulle försäkra: »Jag bedraga er… aldrig!…» Men vet du vad han svarade?
— Nej.
— Jo, så här sade han: »Och om ni bedrar mig, så akta er ni också, för så hertiginna ni än är…» och därmed höjde han sitt finger emot mig med en min och en blick, som kom mig att formligen spritta till. Och ändå vet du nog att jag inte är rädd av mig.
— Vad nu, Henriette, vågade han hota dig?
— Ja, Guds död! Jag hotade ju honom. När allt kommer omkring, så har han rätt. Där ser du sålunda, han är tillgiven intill en viss punkt, eller rättare intill en mycket oviss punkt.
— Nå, då få vi se, sade Margareta tankfullt. Jag skall tala med La Mole. Har du ingenting annat att tala om för mig?
