sin religion berövat honom hugenottpartiets förtroende. Minnet av hans far, Antoine de Bourbon, och framför allt av hans mor, den modiga Jeanne d'Albret, vilkens namn är kärt bland oss, hade emellertid förmått oss att visa honom den hänsynen att be honom avstå från sina rättigheter till Navarras krona.
— Vad säger han? utbrast Katarina, som trots sin självbehärskning ej kunde låta bli att ropa till vid denna oväntade chock.
— Jaså, sade Karl. Det förefaller mig i alla fall som om den där kronan, som man så lättvindigt kastar boll med, skulle tillhöra mig en smula också.
— Ers majestät, hugenotterna äro mer än några andra medvetna om ers majestäts överhöghet. De hoppades också att ers majestät skulle samtycka att placera denna krona på ett huvud, som är ers majestät mycket kärt.
— Vad nu, utbrast Karl, på ett huvud som är mig kärt säger ni! För djävulen, vilket huvud talar ni om? Jag förstår er inte.
— Jag talar om hans höghet hertigen av Alencon.
Katarina blev alldeles dödsblek och formligen slukade de Mouy med vredesblixtrande blick.
— Visste min bror hertigen av Alencon om detta?
— Ja, ers majestät.
— Och han förklarade sig villig att ta emot Navarras krona?
— Ja, under förutsättning av ers majestäts samtycke, som han hänvisade oss till.
— Aha, utbrast Karl. Ja, det är verkligen en krona, som skulle passa vår bror hertigen av Alencon alldeles förträffligt. Att jag inte kommit att tänka på det förut! Tack, de Mouy, hjärtligt tack! När ni får dylika idéer, är ni alltid välkommen hit.
— Ers majestät skulle långt förut ha blivit underrättad om alltsammans, om inte den ledsamma histo-
