Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

186

rien i Louvren hade kommit mig att frukta att jag råkat i onåd hos ers majestät.

— Men, inföll Katarina, vad hade kungen av Navarra att säga om denna plan?

— Kungen, ers majestät, han underkastade sig vår önskan och hans avsägelse låg redan färdig.

— I så fall, utbrast Katarina, bör ni ju ha avsägelsen?

— Ja, ers majestät, jag har den händelsevis på mig, daterad och undertecknad.

— Undertecknad före uppträdet i Louvren? frågade Katarina.

— Ja, dagen förut, tror jag.

Därmed drog de Mouy upp ur fickan en handling, vari Henrik avsade sig kronan till förmån för hertigen av Alencon. Den var undertecknad av honom och daterad den uppgivna dagen.

— Ja, verkligen, sade Karl, allt är i ordning.

— Vad begärde Henrik i gengäld för sin avsägelse?

— Ingenting, ers majestät. Konung Karls vänskap, förklarade han, skulle ge honom riklig ersättning för förlusten av en krona.

Katarina bet sig harmset i läppen och vred sina vackra händer.

— Allt det där stämmer ju utmärkt, de Mouy, sade kungen.

— Men, återtog änkedrottningen, om allting var klart mellan er och kungen av Navarra, varför stämde ni möte med honom i kväll?

— Jag, ers majestät… med kungen av Navarra? frågade de Mouy. Den som arresterade mig kan intyga att jag var ensam. Ers majestät kan kalla på honom.

— Låt herr de Nancey komma in, sade konungen,

Kaptenen för livvakten kom åter in.

— Herr de Nancey, frågade Katarina ivrigt, var herr de Mouy ensam i värdshuset Vackra Stjärnan?