— Ja, i rummet ers majestät, men inte i värdshuset.
— Aha, utbrast Katarina. Vem var det som var i hans sällskap?
— Jag vet inte om han var i sällskap med herr de Mouy, ers majestät. Det enda jag vet är att han kom undan genom en bakport efter att ha kastat omkull ett par av mina soldater.
— Ni kände väl igen honom, inte sant?
— Nej, inte jag, men mina soldater.
— Vem var det? frågade Karl.
— Det var greve Annibal de Coconnas.
— Annnibal de Coconnas, upprepade kungen i dyster och drömmande ton. Var det inte han som ställde till ett så förfärligt blodbad på hugenotterna under Bartolomeinatten?
— Jo, det var han, herr de Coconnas, i tjänst hos Hans höghet hertigen av Alencon, svarade herr de Nancey.
— Det är bra, sade kungen. Ni kan gå, herr de Nancey. Men för framtiden bör ni komma ihåg en sak…
— Vad då, ers majestät?
— Att ni är i min tjänst och att ni inte har att lyda någon annan än mig.
Herr de Nancey avlägsnade sig baklänges och bugade sig vördnadsfullt.
De Mouy smålog ironiskt mot Katarina.
Det uppstod ett ögonblicks tystnad. Änkedrottningen tvinnade på fransarna i sitt skärp. Karl smekte sin hund.
— Men hur tänkte ni gå till väga? frågade Karl. Tänkte ni bruka våldsamma medel?
— Mot vem då, ers majestät?
— Mot kung Henrik, mot hertig Frans eller mot mig?
— Ers majestät, vi ha ju kung Henriks avsä-
