Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

192

Ers majestät, jag bönfaller er, behåll mig kvar hos er.

— Nej, visst inte, svarade Karl. Det skulle bli er olycka.

— Hur så?

— Av tusen skäl.

— Men tänk efter, ers majestät, ni kommer aldrig att finna en mera trofast kamrat än jag. Alltifrån min barndom har jag alltid varit tillsammans med ers majestät.

— Det vet jag nog, och ibland har jag till och med önskat att ni befunnit er någon annanstans.

— Vad menar ers majestät?

— Åh, ingenting… Men tänk bara, så trevliga jaktpartier ni kommer att få därborta! Vet ni av att man jagar björnar där i bergen som man jagar vildsvin här? Ni kommer att kunna hålla oss alla med de praktfullaste hudar. Mar jagar med dolk, som ni vet, man spårar upp villebrådet, lockar fram det och retar upp det. Det går fram mot jägaren och på fyra stegs avstånd reser det sig upp på bakfötterna. I detta ögonblick borrar man stålet i hjärtat på björnen, alldeles som Henrik gjorde med vildsvinet häromsistens, ni minns? Det är farligt, men ni är ju modig, Frans, och faran kommer att bli er ett nöje.

— Ack, ers majestät gör blott min sorg dubbelt stor, ty sedan kommer jag ej att få jaga tillsammans med ers maejstät!

— För tusan, så mycket bättre, utbrast kungen, det lyckas inte riktigt bra för oss att jaga tillsammans.

— Vad menar ers majestät?

— När ni jagar tillsammans med mig, bereder detta er ett så stort nöje och gör er så upprörd, att ni som är skickligheten själv och med vilken bössa som helst kan träffa en duva på hundra