stegs avstånd, ni kunde vid sista jakten, då ni hade en bössa som ni var förtrogen med, skjuta bom på ett stort vildsvin och krossade i stället benet på min bästa häst. För tusan djävlar, Frans, det ger en att tänka på, skall ni veta!
— Åh, ers majestät, förlåt min sinnesrörelse, sade hertigen som blev alldeles askgrå.
— Ja, sade Karl, den sinnesrörelsen förstår jag nog att uppskatta till dess rätta värde, det kan ni vara lugn för, och det är därför jag säger så här: Frans, det är bättre att vi jagar på skilda håll, i synnerhet när man kan befara dylika sinnesrörelser. Tänk på det, min bror, men ej i min närvaro, som kan förvirra er, efter vad jag kan se, men när ni blir ensam, och medge, att jag har alla skäl att frukta för att sinnesrörelsen får makt med er vid en annan jakt. Och då skulle det kunna hända att ni träffar ryttaren i stället för hästen. För katten, en kula, som träffar för högt eller för lågt, kan åstadkomma stora förändringar i rikets styrelse. Det finns det exempel på inom vår familj. Gud behöver så litet för att uträtta stora ting!
Hertigen kände kallsvetten pärla fram på pannan. Kungen kunde inte säga honom mera tydligt, att han förstått allt. Frans lät därför huvudet sjunka, och Karl såg att tårarna voro nära att tränga fram ur hans ögon. Men Alencon hörde till det slags människor som aldrig gråta annat än av raseri.
— Min bror, sade kungen slutligen efter att en stund ha stått och iakttagit honom med genomträngande blick, vi ha sagt er vårt beslut, och det är orubbligt. Ni kan gå.
Hertigen gjorde en rörelse. Kungen låtsade ej märka den och fortsatte:
— Jag vill, att Navarra skall bli stolt över att få Frankrikes konungs bror till härskare. Ni bör därför ta emot gåvan och finna er i vårt beslut. Vi
13. Drottning Margot. II.
