Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

200

maket. Henrik gjorde ett tecken åt Margareta och sade därefter högt:

— Nej, är det ni, min käre svåger… välkommen!

Drottningen hade förstått sin makes tecken och skyndat in i ett kabinett, framför vars dörr hängde ett tjockt draperi.

Hertigen av Alencon inträdde försiktigt och såg sig omkring.

— Äro vi ensamma? frågade han med halvhög röst.

— Ja, alldeles ensamma. Hur är det fatt? Ni tycks vara högst förbryllad.

— Ja, svarade Frans, vi äro upptäckta!

— Vad nu!… Upptäckta?

— Ja, de Mouy har blivit arresterad.

— Jag vet det.

— Nåväl, de Mouy har yppat allt för kungen.

— Vad har han sagt?

— Han har sagt, att jag eftertraktar Navarras krona och att jag konspirerar för att få den.

— För tusan!… utbrast Henrik, Då är ni således komprometterad, min stackars vän! Men hur kan det då komma sig, att ni inte blivit arresterad?

— Det vet jag inte själv. Kungen skämtade med mig och låtsades erbjuda mig Navarras tron. Han hoppades utan tvivel kunna avlocka mig en bekännelse, men jag sade ingenting

— Det gjorde ni rätt i, ventre-saint-gris! sade béarnaren. Friskt mod bara, vårt liv beror därpå.

— Ja, situationen är verkligen svår. Därför kom jag hit för att inhämta ert råd. Vad anser ni att jag bör göra, fly eller stanna kvar?

— Ni har ju träffat kungen och talat med honom?

— Javisst.

— Nå, då bör ni ha kunnat gissa er till hans tankar. Följ er ingivelse.

— Jag skulle helst vilja stanna kvar, sade Frans.

Henrik var visserligen alltid fullkomligt herre över