200
maket. Henrik gjorde ett tecken åt Margareta och sade därefter högt:
— Nej, är det ni, min käre svåger… välkommen!
Drottningen hade förstått sin makes tecken och skyndat in i ett kabinett, framför vars dörr hängde ett tjockt draperi.
Hertigen av Alencon inträdde försiktigt och såg sig omkring.
— Äro vi ensamma? frågade han med halvhög röst.
— Ja, alldeles ensamma. Hur är det fatt? Ni tycks vara högst förbryllad.
— Ja, svarade Frans, vi äro upptäckta!
— Vad nu!… Upptäckta?
— Ja, de Mouy har blivit arresterad.
— Jag vet det.
— Nåväl, de Mouy har yppat allt för kungen.
— Vad har han sagt?
— Han har sagt, att jag eftertraktar Navarras krona och att jag konspirerar för att få den.
— För tusan!… utbrast Henrik, Då är ni således komprometterad, min stackars vän! Men hur kan det då komma sig, att ni inte blivit arresterad?
— Det vet jag inte själv. Kungen skämtade med mig och låtsades erbjuda mig Navarras tron. Han hoppades utan tvivel kunna avlocka mig en bekännelse, men jag sade ingenting
— Det gjorde ni rätt i, ventre-saint-gris! sade béarnaren. Friskt mod bara, vårt liv beror därpå.
— Ja, situationen är verkligen svår. Därför kom jag hit för att inhämta ert råd. Vad anser ni att jag bör göra, fly eller stanna kvar?
— Ni har ju träffat kungen och talat med honom?
— Javisst.
— Nå, då bör ni ha kunnat gissa er till hans tankar. Följ er ingivelse.
— Jag skulle helst vilja stanna kvar, sade Frans.
Henrik var visserligen alltid fullkomligt herre över
