— Jag menar, att han tänker ge sig iväg.
— Verkligen?…
— Jag är säker på det.
— Då undkommer han oss?
— Ja, sade Katarina.
— Och ni låter honom ge sig i väg?
— Jag inte bara låter honom ge sig iväg, jag säger till och med, att det är nödvändigt att han gör det.
— Jag förstår inte ers majestät.
— Hör nu noga på vad jag säger, Frans. En skicklig läkare, samme en som lämnat mig den här boken som ni skall ge honom, har försäkrat mig, att kungen av Navarra håller på att insjukna i en obotlig sjukdom, mot vilken vetenskapen står maktlös. Och ni förstår nog, att då han nu skall dö av en ohygglig sjukdom, är det bättre att han gör det på annat håll än här vid hovet inför våra ögon.
— Ja, instämde hertigen, det skulle verkligen vara alltför pinsamt för oss.
— Framför allt för er bror Karl, fortfor Katarina. Om Henrik däremot dör efter att ha förrått honom, kommer kungen att anse detta som en himmelens hämnd.
— Ni har rätt, min mor, sade Frans i beundrande ton, han måste ge sig iväg. Men är ni riktigt säker på att han kommer att göra det?
— Alla mått och steg äro redan vidtagna. Mötesplatsen är skogen i Saint-Germain. Femtio hugenotter skola eskortera honom till Fontainebleau, där ytterligare femhundra vänta på honom.
— Och… frågade hertigen av Alencon tveksamt helt blek, skall min syster Margareta följa med?
— Ja, svarade Katarina. Det är överenskommet. Men när Henrik väl är död kommer Margot tillbaka till hovet som änka och fri.
— Och Henrik dör verkligen? Är ni säker på det?…
