204
— Den läkare som har lämnat mig den där boken har åtminstone försäkrat det.
— Var är boken?
Katarina gick långsamt in i det hemlighetsfulla lönnrummet och kom strax därpå tillbaka med boken i handen.
— Här är den, sade hon.
Hertigen såg med en viss förfäran i blicken på den bok hans mor lämnade honom.
— Vad är det för bok, ers majestät? frågade han med en rysning.
— Det har jag redan talat om för er, min son. Det är en handbok i falkjakt, skriven av en mycket lärd man på uppdrag av tyrannen i Lucca, Castruccio Castracani.
— Och vad skall jag göra med den?
— Lämna den till er gode vän Henrik, som har frågat efter en dylik bok, efter vad ni har sagt mig, så att han kan studera falkjakten. Som han ju skall ut på falkjakt i dag tillsammans med kungen, försummar han säkert inte att läsa några sidor, i den för att visa Karl att han följt hans råd och vinnlagt sig om att lära sig detta slags jakt. Det gäller bara att lämna den åt honom själv.
— Åh, jag vågar inte, sade hertigen med en rysning.
— Varför inte? frågade Katarina. Det är en bok som alla andra böcker, om man undantar att den inte har varit använd på länge, så att sidorna ha klibbats fast vid varandra. Försök inte läsa i den, Frans, för man kan inte göra det utan att fukta fingrarna för att kunna skilja sidorna åt, och det tar lång tid och vållar mycket besvär.
— Det skall således endast vara en person som är mycket ivrig att läsa den, som vill underkasta sig det tidsödande besväret? inföll hertigen.
— Alldeles riktigt, min son, ni förstår?
