— Åh, utbrast hertigen, där ser jag redan Henrik nere på gården. Ge hit boken, ers majestät, jag skall passa på och lägga in den i hans rum. När han kommer tillbaka skall han finna den där.
— Jag skulle tycka mycket bättre om att ni lämnade honom den själv, Frans. Det är säkrare, sade Katarina.
— Jag har redan sagt, att jag inte skulle våga det.
— Nåja, så gå då. Men lägg den åtminstone på en plats där den faller i ögonen.
— Jag skall lägga fram den så tydligt som möjligt och därtill öppnad. Är det olämpligt att öppna den, ers majestät?
— Nej.
— Ge mig den då.
Hertigen tog darrande emot boken, som Katarina lämnade honom.
— Se där, tag den, sade hon, det är ju inte farligt eftersom jag tar i den. För resten har ni ju handskar på.
Detta var emellertid inte nog för hertigen. Han svepte sin kappa om den.
— Skynda på, sade Katarina. I vilket ögonblick som helst kan Henrik vara tillbaka.
— Ers majestät har rätt, svarade Frans, jag går genast.
Han var så upprörd att han vacklade när han gick. Några minuter därefter låg boken uppslagen i Henriks rum.
Hertigen gick tillbaka till sina rum och satte sig och väntade. Men sinnesrörelsen lämnade honom ej någon ro. Efter att ha gått en kvarts timme fram och tillbaka i rummet gick han ut för att söka upp kung Karl. Varför gick han till honom?… Han visste det inte själv… Vad hade han att säga honom?… Ingenting, Det var ej Karl han sökte, det var Henrik som han flydde för.
