214
Den försökte ej ens försvara sig. Den sänkte sig hastigt, oupphörligt träffad av falkens hugg, som han endast besvarade med sina klagande skrin. Plötsligt fällde den ihop vingarna och föll som en sten. Men falken gjorde på samma sätt, och då hägern började flyga igen, träffades den på nytt av sin motståndares hugg. Slutligen nådde den marken, där falken kastade sig över sitt byte med ett triumferande skri.
— Till falken! ropade Karl och galopperade bort mot den plats där fåglarna slagit ned.
Men plötsligt höll han inne sin häst, släppte tyglarna och grep med ena handen tag i hästens man, medan han förde den andra till magen. Han gav upp ett rop och alla hovmännen skyndade till.
— Det är ingenting, det är ingenting, sade Karl med flammande kinder och vild blick. Det kändes bara nyss som ett glödande järn körts rakt in i mina inälvor. Men fortsätt bara, det gör ingenting.
Därmed satte han åter hästen i galopp.
Hertigen av Alencon var alldeles likblek.
— Vad är det som står på? frågade Henrik Margareta.
— Jag vet inte, svarade hon. Men såg ni… min bror blev alldeles blodröd.
— Ja, det är inte hans vana, sade Henrik.
Hovmännen sågo förvånade på varandra och följde efter konungen.
Man kom fram till den plats där de båda fåglarna slagit ned. Falken hackade redan i hjärnan på hägern.
Karl steg av hästen för att se på striden på närmare håll.
Men så fort han kom ned på marken, blev han tvungen att hålla sig fast i sadeln. Marken snurrade runt kring honom. Han kände en våldsam lust att kräkas.
