kom under hägern, som begagnade sig härav och gav fågeln ett kraftigt hugg med sin långa näbb.
Falken svängde runt tre gånger och ett ögonblick såg det ut som om den skulle gå ned. Men som en sårad krigare, vilken är ännu mera fruktansvärd då han åter reser sig, utstötte falken strax därpå ett gällt skri och fortsatte jakten.
Hägern hade begagnat sig av andrummet och ändrat riktning samt försökte denna gång närma sig skogen. Falken gensköt den och hägern sökte med ett klagande skri stiga uppåt igen liksom i början. Efter tio sekunder tycktes de båda fåglarna försvinna uppe bland molnen. Hägern var ej större än en lärka och falken såg ut som en svart punkt, som för varje ögonblick blev allt svårare att skönja.
Varken Karl eller någon vid hovet kunde följa de båda fåglarna med blicken, Alla stannade kvar på sina platser och blickade uppåt.
— Bravo, bravo, Järnnäbb! ropade plötsligt Karl. Se dit, mina herrar, se dit. Hugg honom bara, hugg honom!
— Jag kan varken se den ena eller den andra, sade Henrik
— Inte jag heller, inföll Margareta.
— Ja, men du kan väl i alla fall höra dem, Henriot, sade Karl, hägern åtminstone. Hör du… han ber om nåd!
Nu hördes verkligen två eller tre klagande skri, som dock blott ett övat öra förmådde uppfatta.
— Se upp, ropade Karl, du skall få se att de komma ned fortare än de stego upp.
Just i detsamma började de båda fåglarna komma till synes igen. Det var blott två svarta punkter, men på grund av deras olika storlek var det lätt att se att falken hade övertaget.
— Se, ropade Karl, Järnnäbb har honom!
Hägern befann sig verkligen i rovfågelns klor.