226
herr de Nancey. Några av vårt folk tro sig ha sett honom. Men ingen är säker på det.
Alencon mumlade en svordom.
— Nå, inföll Margareta och pekade på La Mole, och Coconnas, vilka ju hade hört hela samtalet och på vilkas klokhet hon ansåg sig kunna lita, de där båda herrarna, som äro i hertigens av Alencon tjänst, kan kanske svara ers majestät.
Hertigen förstod hugget.
— Jag har låtit arrestera dem just för att bevisa, att de inte äro i min tjänst, sade han.
Kungen såg på de båda vännerna och ryckte till när han fick syn på de La Mole.
— Aha, återigen den där provencalaren! utbrast han.
Coconnas bugade sig med utsökt behag.
— Vad gjorde ni när ni blevo arresterade? frågade kungen.
— Vi talade om krigsbedrifter och kärleksäventyr, ers majestät.
— Till häst?… Beväpnade till tänderna?… Färdiga att fly?
— Nej, visst inte, ers majestät, sade Coconnas, ers majestät har blivit illa underrättad. Vi lågo i skuggan av en bok…
— Vad, låg ni i skuggan av en bok?
— Ja, ers majestät, och vi skulle till och med mycket väl ha kunnat fly, om vi hade anat att vi på något sätt förorsakat ers majestäts vrede. Eller hur, mina herrar, fortfor Coconnas, vänd mot soldaterna, säg på er soldatära om ni tror att vi skulle ha kunnat undkomma, ifall vi så hade velat?
— Det förhåller sig i själva verket så, svarade befälhavaren, att dessa herrar inte gjorde en rörelse för att fly.
— Därför att deras hästar voro för långt borta, inföll hertigen av Alencon.
