— Jag ber ers höghet ödmjukast om förlåtelse, sade Coconnas, men jag satt just till häst och min vän greve Lérac de La Mole höll sin häst i tygeln.
— Är det sant? frågade kungen vänd mot soldaterna.
— Det är sant, ers majestät, svarade befälhavaren. Då herr de Coconnas fick syn på oss steg han till och med av hästen.
— Men de här handhästarna och de båda lastade mulåsnorna? frågade Frans.
— Vi är väl inga stalldrängar. Det är bäst att låta söka reda på stalldrängen, som vaktade dem.
— Han är inte här, sade hertigen ursinnig.
— Då måtte han ha blivit rädd och gripit till flykten, förklarade Coconnas. Man kan inte begära av en tölp att han skall vara lika kallblodig som en adelsman.
— Alltjämt samma system, utbrast hertigen och gnisslade tänder. Lyckligtvis har jag redan talat om för ers majestät att de här båda herrarna sedan några dagar tillbaka inte längre äro i min tjänst.
— Jag! inföll Coconnas. Skulle jag inte längre ha den äran att tillhöra ers höghet?…
— Guds död, min bäste herre, det bör ni veta bättre än någon annan. Ni har ju begärt ert avsked i ett så oförskämt brev att jag har behållit det och lyckligtvis råkar jag just ha det på mig.
— Åh, sade Coconnas, jag hoppades att ers höghet förlåtit mig det här brevet, som skrevs i ett anfall av dåligt humör. Jag hade fått höra att ers höghet i en korridor i Louvren velat strypa min vän La Mole… Men sedan fick jag höra, att ers höghet inte var ensam utan att det var tre andra personer…
— Tyst, avbröt honom Karl. Vi ha fått nog med upplysningar. Henrik, sade han till kungen av Navarra, ert hedersord på att ni inte flyr?
