230
Karl gick in i sitt sovrum, satte sig på ett slags chäslong och lutade huvudet mot kuddarna. Så kom han att tänka på, att mäster Ambroise Paré möjligen icke var hemma och det således kunde dröja innan han kom, och beslöt sig därför för att draga nytta av väntetiden.
Han klappade i händerna. En vaktsoldat inträdde.
— Underrätta kungen av Navarra om att jag vill tala med honom, sade Karl.
Soldaten bugade sig och försvann.
Karl lutade sig bakåt, han kände huvudet bli allt tyngre och tankarna orediga, ett blodfärgat moln började bölja framför hans ögon, läpparna voro torra. Utan att släcka törsten hade han redan, tömt en hel vattenkaraffin.
Nu öppnades dörren och Henrik inträdde. Herr de Nancey följde efter honom men stannade ute i förmaket.
Kungen av Navarra väntade tills dörren stängts bakom honom. Därefter tog han några steg framåt.
— Ers majestät har låtit kalla på mig?… här är jag nu.
Kungen ryckte till och gjorde en mekanisk rörelse som för att sträcka ut handen.
— Ers majestät, sade Henrik utan att fatta den utsträckta handen, ers majestät glömmer att jag inte längre är er majestäts svåger utan er fånge.
Konungen hällde ut ett glas vatten i handen och fuktade sin panna.
— Vad är sanning i hertigens anklagelse? Svara mig, Henrik.
— Endast hälften är sanning. Det var hertigen som skulle fly och jag skulle följa med honom.
— Varför skulle ni följa honom? frågade Karl. Är ni missbelåten med mig, Henrik?
— Nej, ers majestät tvärtom, jag har endast
