232
tacka för att mitt liv blivit räddat. Visserligen tog försynen den ena gången ers majestäts gestalt.
— Och den andra gången, vilken gestalt antog den då?
— Den antog gestalten av en man, som man inte gärna skulle tro ha något med försynen att göra… av René. Ja, ers majestät räddade mig från stålet…
Karl rynkade ögonbrynen, ty han erinrade sig nu den natt, då han tagit Henrik med sig til Rue des Barres.
— Och René? frågade han.
— René räddade mig från giftet.
— För tusan, du har verkligen tur, Henriot, utbrast kungen med ett försök att le. Det är inte precis hans yrke.
— Det är två underverk som räddat mig, ers majestät, och det bör ej förtänkas mig om jag vågar tvivla på att det skall komma ett tredje. Jag ville hellre göra rättvisa åt ordspråket: Hjälp dig själv så hjälper dig Gud.
— Varför har du inte talat om detta för mig förut, Henrik?
— Om jag hade talat om det för ers majestät i går, skulle jag ha varit en angivare. I dag är det en helt annan sak: jag är anklagad och försvarar mig.
— Är du säker på det där attentatet, Henriot?
— Lika säker som på det andra.
— Man försökte således förgifta dig?
— Ja.
— På vad sätt då?
— Med ett smink.
— Hur kan man förgifta med smink?
— För tusan, ers majestät, fråga René. Man kan till och med förgifta med handskar…
Karl rynkade ögonbrynen. Men så ljusnade hans drag så småningom.
