— Ja, ja, sade han liksom för sig själv, det ligger i den mänskliga naturen att undfly döden.
— Nå, frågade Henrik, är ers majestät nöjd med min öppenhet och tror ers majestät att jag talat om allt.
— Ja, Henriot, ja, du är en bra karl. Du tror således att de som vilja dig ont inte ha förtröttats utan att de skulle göra nya försök?
— Ers majestät, jag förvånar mig jämt och ständigt över att jag ännu är i livet.
— Det är därför att man vet att jag håller av dig, Henriot, som man vill döda dig. Men var lugn, de skola bli straffade för sin onda vilja. Till dess är du fri.
— Fri att lämna Paris, ers majestät?
— Nej, inte det. Du vet väl att det är mig omöjligt att skiljas från dig. För tusan djävlar! Jag måste väl ha någon som håller av mig.
— Om ers majestät således vill behålla mig kvar här, så anhåller jag om en nåd…
— Vad då?
— Om att inte behålla mig som vän utan som fånge.
— Vad nu, som fånge?
— Ja, ers majestät ser ju, att det är er vänskap som bringar mig i fördärvet.
— Du tycker således bättre om mitt hat?
— Ett låtsat hat, ers majestät. Detta hat kommer att rädda mig så länge man tror mig vara i onåd. Då har man inte så bråttom att se mig död.
— Henriot, sade Karl, jag vet inte vad du önskar och jag vet inte vad som är ditt mål, men om dina önskningar inte gå i uppfyllelse och om du inte når det mål du eftersträvar, så skulle jag bli bra förvånad.
— Jag kan således räkna på ers majestäts stränghet.
