236
Han föll på knä bredvid hunden och började en noggrann undersökning. Ögonen voro glasartade, tungan röd och full av blåsor. Det var en besynnerlig sjukdom, som kom Karl att rysa.
Han tog åter på sig sina handskar, som han hade stuckit i bältet, lyfte upp hundens huvud och undersökte hans tänder. Mellan dessa observerade han små pappersbitar. Bredvid dessa var inflammationen allra starkast.
Karl såg sig uppmärksamt omkring. På mattan lågo några pappersbitar av samma slag som han sett i hundens gap. En av dessa pappersbitar, som var större än de andra, visade delar av en teckning av en skog.
Håren reste sig på Karls huvud. Det var den sida av jaktboken, som hunden hade slitit ur.
— Aha, utbrast han och bleknade, boken var förgiftad.
Så kom han att tänka på en sak och utbrast:
— För tusan djävlar, jag har rört vid varje sida med mitt finger, och varje gång fuktade jag fingret mot läppen. Dessa svimningar, dessa smärtor, dessa kväljningar!… Åh, jag är en dödens man!
Ett ögonblick förblev han orörlig, förkrossad av denna fruktansvärda tanke. Därpå reste han sig med ett dovt rytande och skyndade mot dörren till sitt rum.
— Mäster René, ropade han, skicka efter mäster René vid Saint-Michelbron. Han måste vara här inom tio minuter. Låt någon rida genast och ta en annan häst med sig så att han kan komma hit desto fortare. Om mäster Ambroise kommer hit, så låt honom vänta.
En soldat skyndade springande bort för att utföra befallningen.
— Åh, utbrast Karl, om jag så skall låta tortera
