alla människor, så skall jag ha reda på vem som givit Henrik den där boken.
Tio minuter därefter infann sig florentinaren flämtande. Karl satt och stirrade på hundens lik.
— Ers majestät har låtit skicka efter mig, sade florentinaren med darrande röst.
— Ja, ni är en skicklig kemist, inte sant?
— Ers majestät…
― Och ni känner till allt vad de mest lärda ha reda på i medicinska frågor?
— Ers majestät överdriver.
— Nej, det har min mor talat om för mig. För övrigt har jag förtroende för er, och jag har hellre velat rådfråga er än någon annan. Hör på, fortfor kungen och pekade på den döda hunden, se på den där hunden och på vad den har har mellan tänderna. Säg mig sedan vad den dött av.
Medan René tog ett ljus och böjde sig ned över hunden, lika mycket för att dölja sin sinnesrörelse som för att lyda befallningen, stod Karl bredbid och såg otåligt på honom. Det gällde ju liv eller död för honom själv.
— Ers majestät, sade René darrande, när han slutat sin undersökning, det var ledsamma symptom.
Karl genomilades av en iskall rysning.
— Ja, sade han, hunden har blivit förgiftad, inte sant?
— Jag fruktar det, ers majestät.
— Med vad för slags gift?
— Ett mineraliskt gift, antar jag.
— Kan ni skaffa er visshet om han blivit förgiftad?
— Ja, om jag öppnar och undersöker magen.
— Gör det. Jag vill undanröja varje tvivel.
— Jag måste ha någon som hjälper mig.
— Jag skall själv hjälpa till.
