240
— Ja, när ni fick syn på den, så förrådde ni er.
— Ers majestät, jag svär…
— Hör nu på, René, sade Karl. Ni har förgiftat drottningen av Navarra med ett par handskar, ni har förgiftat prinsen av Porcian med lamprök, ni har försökt förgifta herr de Condé med en parfymdyna. René, jag kommer att låta slita köttet bit för bit ur kroppen på er med en glödhet tång, om ni inte säger mig vem som rår om den här boken.
Florentinaren såg att Karls vrede ej var att skämta med och beslöt sig för att visa sig djärv.
— Men om jag säger sanningen, ers majestät, vem borgar för att jag då inte blir ännu grymmare straffad?
— Jag.
— Ger mig ers majestät sitt kungliga ord på det?
— Ja, på min ära, ert liv skall skonas, sade konungen.
— Nåväl, boken tillhör mig, sade florentinaren.
— Er! utbrast konungen och såg förfärad på giftblandaren.
— Ja, den tillhör mig.
— Men hur har den kommit ur era händer?
— Hennes majestät änkedrottningen har tagit den hos mig.
— Änkedrottningen! utbrast Karl.
— Ja.
— Men varför då?
— Jag tror att hon skulle skicka den till kungen av Navarra, som hade frågat hertigen av Alencon om en sådan bok, emedan han ville studera falkjakten.
— Aha, utbrast Karl, nu förstår jag alltsammans. Boken låg verkligen hos Henriot, Det är ödet… som drabbar mig.
