I samma ögonblick fick Karl ett anfall av torrhosta, varpå följde inre smärtor. Han uppgav två eller tre halvkvävda rop och föll tillbaka i stolen.
— Vad är det med ers majestät? frågade René bestört.
— Ingenting, svarade Karl. Ge mig bara någonting att dricka.
René fyllde ett glas med vatten och lämnade det med darrande hand till Karl, som tömde det i ett enda drag.
— Och nu, sade Karl och tog en penna samt doppade den i bläck, skriv nu på den här boken…
— Vad skall jag skriva?
— Vad jag dikterar för er:
»Denna handbok i falkjakt har jag lämnat änkedrottningen, Katarina av Medici.»
René tog pennan och skrev.
— Skriv nu ert namn under.
Florentinaren skrev under.
— Ers majestät har lovat skona mitt liv, sade han därpå.
— Och vad på mig ankommer, så skall jag hålla det.
— Ers majestät, kan jag lämna Frankrike, när jag ser att mitt liv är i fara?
—— Det skall jag svara på om fjorton, dagar. Men till dess…
Karl rynkade ögonbrynen och lade ett finger mot sina bleka läppar.
— Åh, ers majestät kan vara fullkomligt lugn.
Glad över att ha sluppit undan för så billigt pris bugade sig florentinaren och gick.
— Strax därefter visade sig amman i dörren.
— Hur är det fatt, min Charlot, frågade hon.
— Jag är mycket matt. Ge mig din arm och led mig till sängen.
16. Drottning Margot. II.
