Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/261

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
255

— Ja, min son, ni tvivlar kanske därpå, men jag har blivit förvissad därom.

— Jag tvivlar aldrig på vad ni säger mig, sade kungen bittert. Och hur har man försökt mörda mig, det skulle jag gärna vilja veta?

— Genom trolldom, min son.

— Förklara er närmare, min mor, sade Karl och besegrade sin motvilja för att helt och hållet spela iakttagarens roll.

— Om den fiende, som jag talar om och som ordnat allt och var säker om att lyckas — om han hade fått tillfälle att komma undan, så skulle kanske ingen ha fått klart för sig den verkliga orsaken till ers majestäts sjukdom. Men lyckligtvis vakade er bror över ers majestät.

— Vilken bror? frågade Karl.

— Er bror hertigen av Alencon.

— Javisst, det var sant, jag glömmer alltid att jag har en bror, mumlade kungen och skrattade bittert. Och ni säger således, min mor…

— Att han lyckligtvis avslöjade den materiella sidan av sammansvärjningen mot ers majestät. Men ett oerfaret barn som han var spårade han endast en helt vanlig sammansvärjning. Jag däremot anade en vida mer betydelsefull handling, ty jag känner den skyldiges natur.

— Aha, min mor, man skulle kunna tro att ni talar om kungen av Navarra, sade Karl, som ville se hur långt hans mor skulle gå i förställning.

Katarina slog hycklande ned ögonen.

― Jag har låtit arrestera honom för det där äventyret och föra honom till Vincennes, fortfor konungen. Skulle han kanske vara mer skyldig än jag trodde?

― Känner ni en förtärande feber? frågade Katarina.

— Javisst, svarade Karl och rynkade ögonbrynen.