sorg blivit tillvaratagen i den unge mans bostad, vilken vid falkjakten höll en handhäst i beredskap åt kungen av Navarra.
— Hos herr de La Mole? frågade kungen.
— Ja. Vill ers majestät ännu en gång se på stålnålen, som genomborrar figurens hjärta. Se efter vilken bokstav som står på papperslappen som är fäst därvid.
— Jag ser ett M, svarade Karl.
— Det betyder mort (död), det är den magiska formeln, ers majestät.
― Således, min mor, sade Karl är det herr de La Mole, som traktar efter mitt liv?
— Ja, på samma sätt som dolken traktar efter hjärtat. Men bakom dolken finns en hand som för den.
— Där ha vi således orsaken till det onda varav jag lider. Hur skall man få bukt med det? frågade Karl. Ni vet det nog, min mor, men jag har inte liksom ni sysslat med dylika saker hela mitt liv, och därför är jag mycket okunnig i kabbalistik och magi.
― Upphovsmannens död bryter trolldomen… det är allt. Samma dag som trolldomen brutits kommer det onda att försvinna, svarade Katarina.
— Verkligen? frågade Karl med förvånad min.
— Vad, har ni inte reda på det?
― Nej, för tusan, jag är inte trollkarl, jag, svarade kungen.
— Nåväl, nu är väl ers majestät övertygad, inte sant? frågade Katarina.
― Fullständigt.
― Det är inte bara av vänlighet som ers majestät säger så?
― Nej, min mor, jag säger det ur djupet ur mitt hjärta.
Katarinas ansikte ljusnade.
17. Drottning Margot. II.
