Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/277

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
271

— Jag skulle nästan kunna ansvara för det.

— Och det snart?

— Om två eller tre dagar. Beaulieu kommer att förbereda oss.

— Men om man känner igen dig i trakten av Vincennes… det skulle kunna förstöra vår plan.

— Hur skulle man kunna känna igen mig? Jag går dit klädd som nunna med ett dok som gör att man inte ens kan se nässpetsen på mig.

— Vi kan inte vara nog försiktiga.

― Det vet jag nog… Guds död! som den stackars Annibal skulle säga.

— Och kungen av Navarra, har du frågat om honom?

— Han har aldrig varit så munter, efter vad det tycks. Han skrattar och sjunger och ser glad ut. Det enda han begär är att bli väl bevakad.

— Det gör han rätt i. Och min mor?

— Det har jag redan sagt. Hon påskyndar rättegången allt vad hon kan.

— Nå, men har hon någon aning om våra planer?

— Hur skulle hon kunna ana någonting? Alla som ha reda på hemligheten ha intresse av att den bevaras.

― Låt oss handla fort, Henriette. Om de flyttas till ett annat fängelse finge man börja om från början igen.

— Var lugn, jag vill ha dem fria lika mycket som du.

— Är du säker på Beaulieu?

— Jag hoppas det.

— På fångvaktaren?

— Han har lovat.

— Och vad hästarna beträffar?

― Det skall bli de bästa som finnas i hertigens av Nevers stall.

― Jag dyrkar dig, Henriette.