— Jag skulle nästan kunna ansvara för det.
— Och det snart?
— Om två eller tre dagar. Beaulieu kommer att förbereda oss.
— Men om man känner igen dig i trakten av Vincennes… det skulle kunna förstöra vår plan.
— Hur skulle man kunna känna igen mig? Jag går dit klädd som nunna med ett dok som gör att man inte ens kan se nässpetsen på mig.
— Vi kan inte vara nog försiktiga.
― Det vet jag nog… Guds död! som den stackars Annibal skulle säga.
— Och kungen av Navarra, har du frågat om honom?
— Han har aldrig varit så munter, efter vad det tycks. Han skrattar och sjunger och ser glad ut. Det enda han begär är att bli väl bevakad.
— Det gör han rätt i. Och min mor?
— Det har jag redan sagt. Hon påskyndar rättegången allt vad hon kan.
— Nå, men har hon någon aning om våra planer?
— Hur skulle hon kunna ana någonting? Alla som ha reda på hemligheten ha intresse av att den bevaras.
― Låt oss handla fort, Henriette. Om de flyttas till ett annat fängelse finge man börja om från början igen.
— Var lugn, jag vill ha dem fria lika mycket som du.
— Är du säker på Beaulieu?
— Jag hoppas det.
— På fångvaktaren?
— Han har lovat.
— Och vad hästarna beträffar?
― Det skall bli de bästa som finnas i hertigens av Nevers stall.
― Jag dyrkar dig, Henriette.
