270
— Nåväl: den fångvaktare som har i uppdrag att bevaka La Mole och Coconnas är en gammal soldat, som vet vad det vill säga att få en blessyr. Han vill gärna hjälpa till med att rädda våra vänner, men han vill inte förlora sin plats. En dolkstöt rätt och riktigt placerad är allt vad som behövs. Vi komma att ge honom en belöning och av staten får han skadeersättning. På det sättet får den gode mannen betalt på två håll.
— Men, invände Margareta, en dolkstöt…
— Var lugn, det blir Annibal som skall utdela den.
— Ja då, utbrast Margareta skrattande, då behöver man ingenting befara. Han har givit La Mole tre värjhugg och lika många dolkstötar, och La Mole är ändå inte död. Det finns därför alla skäl att hysa gott hopp.
— Elaka människa, du förtjänade att jag inte talade om någonting mer.
— Jo, jo, tala om för mig resten, jag bönfaller dig om det. Säg, hur skola vi rädda dem?
— Jo, så här skall det gå till: kapellet är det enda ställe i slottet, dit kvinnor som ej äro fångar ha tillträde. Man kommer att gömma oss bakom altaret. Under altarduken skola de finna två dolkar. Dörren till sakristian står på förhand öppen. Coconnas hugger fångvaktaren, som faller och låtsas vara död. Vi skynda fram och kasta var sin kappa över våra vänner och fly med dem genom den lilla dörren till sakristian. Och som vi kunna uppge lösen, komma vi ut utan minsta hinder.
— Och när vi väl äro ute?…
— Två hästar vänta utanför porten. De stiga i sadeln och fly till Lothringen, varifrån de så småningom komma tillbaka inkognito.
— Åh, du återger mig livet, sade Margareta. Sålunda lyckas vi rädda dem?
