Han beredde sig helt glatt att utfråga fångvaktaren, då han såg denne lägga ett finger på läpparna och rulla med ögonen på ett ytterst vältaligt sätt.
Bakom fångvaktaren började nu skuggor träda fram. Plötsligt glänste två hjälmar till i skenet av den rykande facklan.
— Vad är det här för en dyster tillställning? mumlade han med halvhög röst. Vart skall det nu bära hän?
Fångvaktaren svarade endast med en suck som nästan liknade ett stönande.
― Guds död! mumlade Coconnas, vilken tillvaro! Alltid ytterligheter! Aldrig fast mark under fötterna. Antingen dyker man ned i hundra fots vatten eller också svävar man högt bland skyarna. Nå, vart skall vi nu ta vägen?
— Följ med hillebardiärerna, sade en skorrande röst, som lät Coconnas förstå att soldaterna åtföljdes av någon rättstjänare.
— Och herr de La Mole, frågade piemontesaren, vad skall det bli av honom?
― Följ med hillebardiärerna, upprepade samma skorrande röst i samma ton.
Det var nödvändigt att lyda. Coconnas gick ut och fick nu syn på mannen med den obehagliga rösten. Det var en puckelryggig notarie, som utan tvivel anlagt ämbetsmannamanteln endast för att dölja att han dessutom var krokbent.
Han gick långsamt nedför spiraltrappan. I första våningen gjorde hillebardiärerna halt.
— Det var ett långt nedstigande, mumlade Coconnas, men inte nog för mig.
En dörr öppnades. Coconnas hade ögon som en lo och väderkorn som en stövare. Han vädrade domarna och i dunklet silhuetten av en man med bara armar, som kom kallsvetten att pärla på hans
