att säga, ty jag var ej hos konungen. Jag visste inte ens att han blivit sjuk på något sätt.
Domarna sågo på varandra med ett misstroget leende.
— Jaså, visste ni inte det? frågade presidenten.
— Nej, och det gör mig ledsen. Fast kungen av Frankrike inte är min kung hyser jag mycken sympati för honom.
— Verkligen?…
— På hedersord! Han är inte som sin bror, hertigen av Alencon. Vad honom beträffar, så erkänner jag…
— Det är här inte fråga om hertigen av Alencon utan om hans majestät.
— Nåväl, jag har redan sagt, att jag är hans ödmjuke tjänare, och han svängde på sig med beundransvärd likgiltighet och sorglöshet.
― Om ni verkligen är hans tjänare, som ni påstår, bör ni tala om vad ni vet om en viss magisk vaxfigur.
— Åhå, återigen den där vaxfiguren…
— Ja, är det er emot?
— Nej, visst inte, tvärtom. Jag tycker bättre om att tala om den. Gå på bara.
— Varför fanns den där figuren hos herr de La Mole?
— Hos herr de La Mole?… Hos René, menar ni väl?
― Ni erkänner således att den finns?
— Ja, om jag får se den.
― Här är den. Känner ni igen den?
— Ja, mycket väl.
— Skriv upp, sade domaren till notarien, att den anklagade känner igen den vaxfigur han sett hos herr de La Mole.
― Nej, visst inte, inföll Coconnas, låt oss inte