— Ni säger således att den skall föreställa en kvinna?
— Javisst.
Därpå vände han sig åter mot Coconnas:
— Men varför har den då en krona och en kunglig mantel?
— För katten, sade Coconnas, det är mycket enkelt… den skall ju föreställa…
La Mole steg upp och lade ett finger på läpparna.
— Det var sant, utbrast Coconnas, jag höll på att försäga mig. Som om den saken skulle angå herrarna här!…
― Ni vidhåller att figuren föreställer en kvinna?
— Ja, visst vidhåller jag det.
— Och ni vägrar att säga vilken denna kvinna är?
— En kvinna från min hemtrakt, inföll La Mole, som jag älskade och vilkens genkärlek jag ville vinna.
— Det är inte ni som förhöres, herr de La Mole, utropade presidenten. Tig, annars skall man lägga munkavle på er.
— Munkavle, utbrast Coconnas, vad säger ni, herr svartkåpa?… Lägga munkavle på min vän, en adelsman? Har man hört på maken!
— För in René, befallde generalprokuratorn Laguesle.
— Ja, för in René, sade Coconnas. Nu skall vi se vem som har rätt, ni tre eller vi två.
Renés inträdde, blek, åldrad, nästan oigenkännlig för de båda vännerna, böjd under bördan av det brott som han stod i begrepp att begå mera än av dem han redan begått.
— Mäster René, frågade domaren, känner ni igen de båda anklagade här?
— Ja, svarade René med en röst som tydligt vittnade om hans sinnesrörelse.
— Var har ni sett dem?
