284
LIX.
SPANSKA STÖVELN.
När man fört Coconnas tillbaka till hans nya fängelserum och stängt dörren efter honom, började han överlämna sig åt dystra tankar.
— Saken tycks ha tagit en vändning åt det sämre, sade han sig själv, och det skulle inte vara mig emot att få komma till kapellet så fort som möjligt. Jag tycker inte om dödsdomar. Och man håller utan tvivel på med att döma oss till döden vid det här laget. Allra minst tycker jag om dödsdomar, som avkunnas så här inne i en fästning med starka murar och mitt ibland en mängd fula figurer. Man vill verkligen på allvar hugga huvudet av oss, hm!… Ja, det är sannerligen på tiden att komma till kapellet.
När han mumlat detta för sig själv satt han tyst en lång stund. Då avbröts tystnaden plötsligt av ett dovt, halvkvävt skri, som ej tycktes komma från en människas bröst, ett skri som tycktes tränga igenom de tjocka murarna och komma järnbommarna att dallra.
Coconnas ryste ofrivilligt trots att han var en ovanligt modig man. Han stod orörlig en stund och lyssnade. Han trodde ej att ljudet kommit från någon människa utan att det var något av de egendomliga tjut man någon gång kan få höra i natten. Då hördes skriet ännu en gång, och nu blev han övertygad om att det måste härröra från en människa. Han tyckte sig till och med känna igen La Moles röst.
Vid ljudet av denna röst glömde piemontesaren att han var inspärrad inom två dörrar, tre galler och en mur, som var tolv fot tjock Han kastade sig med hela sin tyngd mot muren som för att störta
