Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/291

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
285

omkull den och skynda till den olyckliges hjälp. Men han stötte blott mot den hårda muren och sjönk tillintetgjord ned på en stenbänk

— Åh, de ha dödat honom, mumlade han. Det är ohyggligt. Men här finns ingen möjlighet att försvara honom… ingenting… inga vapen!

Han trevade omkring sig med händerna.

— Aha, den här järnringen, utbrast han, den skall jag rycka lös… och ve den som kommer hit!

Coconnas steg upp, grep tag i järnringen och ryckte i den med så fruktansvärd kraft att det var tydligt att han till slut skulle lyckas få loss den.

Men då öppnades dörren plötsligt och två facklor lyste in i cellen.

— Kom nu, sade samma skorrande röst som han förut funnit så obehaglig, kom, domstolen väntar er.

— Gott, sade Coconnas och släppte ringen, nu skall jag väl få min dom, inte sant?

— Jo.

— Ah, då kan jag åter andas. Låt oss gå, sade Coconnas.

Han följde efter rättstjänaren, som gick framför honom med avmätta steg och med sin svarta stav i handen.

Trots den tillfredsställelse som han visade i första ögonblicket kunde han inte låta bli att under vägen kasta oroliga blickar omkring sig.

— Vad nu, mumlade han för sig själv, jag ser inte till min präktige fångvaktare… jag måste erkänna, att jag saknar honom.

Man trädde nu in i rättssalen, som domarna nyss lämnat och där endast en man stod kvar nämligen generalprokuratorn, vilken ofta fört ordet under rättegången med omisskännligt nit.