ett dovt stönande. Men i samma ögonblick som Coconnas släppte honom för att gå fram till fångvaktaren och han endast stöddes av de båda kvinnorna, veko sig benen under honom och trots den gråtande Margaretas ansträngningar sjönk han ned som en enda massa, medan det sönderslitande skri som han ej längre kunde kväva gav ett dystert eko under kapellets valv.
— Ni ser själv, sade La Mole i en ton av den yttersta förtvivlan, ni ser själv, min drottning. Låt mig därför vara, lämna mig efter ett sista farväl. Jag har inte yppat något och er hemlighet kommer att dö med mig. Farväl, min drottning, farväl.
Margareta, som själv var halvdöd av förtvivlan, omfamnade hans vackra huvud och tryckte en nästan andaktsfull kyss på hans panna.
— Du, Annibal, sade La Mole, du som har sluppit ifrån smärtorna, du som är ung ännu och kan leva, fly du, min vän, och ge mig den sista trösten att veta dig räddad.
— Tiden hastar, inföll fångvaktaren, skynda er.
Henriette sökte draga med sig Annibal, medan Margareta alltjämt låg på knä bredvid La Mole och med sitt utslagna hår och sina strömmande tårar liknade en Magdalena.
— Fly, Annibal, upprepade La Mole, gör inte våra ovänner den glädjen att se två oskyldiga dö.
Coconnas sköt milt ifrån sig Henriette, som ville dra honom med sig mot dörren, med en så högtidlig
— Madame, sade han, lämna först denne man de femhundra écus vi ha lovat honom.
— Här äro de, sade Henriette.
Därpå vände sig Coconnas långsamt om mot La Mole och skakade sorgset på huvudet.
— Du gör mig orätt, La Mole, sade han, då du för ett enda ögonblick kan tänka att jag skulle lämna dig. Har jag inte svurit att leva och dö till-
