298
sammans med dig? Men du lider så mycket, min stackars vän, att jag förlåter dig.
Därpå lade han sig beslutsamt ned bredvid sin vän, lutade sitt huvud emot honom och vidrörde hans panna med sina läppar.
Därpå drog han varsamt, ytterst varsamt till sig sin väns huvud, som stöddes mot väggen, och lade det mot sitt bröst.
Margareta stod dyster bredvid. Hon hade tagit upp dolken, som Coconnas släppt i golvet.
— O, min drottning, sade La Mole, som förstod vad hon tänkte på, och sträckte ut armarna mot henne, o, min drottning, glöm ej att jag dör för att utplåna till och med minsta misstanke om vår kärlek.
— Men vad kan jag göra för dig, utropade Margareta förtvivlad när jag inte ens kan få dö för dig?
— Du kan göra döden ljuv för mig, svarade La Mole.
Margareta kom närmare och knäppte ihop händerna, som om hon bönföll honom om att tala.
— Minns du den kväll, Margareta, då du gav mig ett heligt löfte i gengäld för mitt liv, som jag då vågade för dig?…
Margareta ryckte till.
— Åh, du minns det, sade La Mole, och du ryser.
— Ja, jag minns det, svarade Margareta, och vid vid min själv salighet, Hyacinthe, jag skall också hålla det.
Därmed sträckte hon ut handen mot altaret liksom för att ännu en gång taga Gud till vittne på sin ed.
La Moles ansikte strålade, som om kapellets valv öppnats och en himmelsk stråle lyst ned över honom.
— De komma, de komma, inföll fångvaktaren.
Margareta utstötte ett skri, skyndade fram till
