302
Därpå kysste han reliken, som hängde i sin kedja om hans hals.
Då man kom om hörnet vid kajen kunde man se schavotten resa sig hemsk och skräckinjagande över allas huvuden.
— Min vän, sade La Mole, jag skulle gärna vilja dö först.
Coconnas rörde för andra gången vid bödelns axel.
— Vad är det frågan om? frågade denne och vände sig om.
— Vill du fortfarande göra mig en tjänst… du har ju lovat det, åtminstone.
— Ja, och det står jag fast vid.
— Det är så att min vän, som har lidit mer än jag, följaktligen också är mindre stark.
— Nå?
— Jo, han säger att han skulle lida alltför mycket av att se mig dö först. För resten, om jag avrättas först så finns det ju ingen att bära upp honom på schavotten.
— Det är bra, sade Caboche och torkades bort en tår ned avigsidan av handen, var lugn, det skall bli som ni önskar.
— Och med ett enda hugg, inte sant? frågade piemontesaren.
— Ja, med ett enda.
— Det är bra… om ni behöver vila er och ta det lindrigare; så kan ni göra det med mig.
Kärran stannade. Man var framme. Coconnas satte hatten på huvudet.
Ett sorl som från ett brusande hav nådde La Moles öron. Han ville resa sig upp men krafterna sveko honom. Caboche och Coconnas måste hålla honom under armarna.
Hela torget var liksom stenlagt med huvuden och trappan till rådhuset såg ut som en amfiteater full
