av åskådare. I varje fönster syntes ansikten med lysande ögon.
När man såg den unge mannen, som ej kunde hålla sig upprätt på sina krossade ben, göra en övermänsklig ansträngning för att själv gå upp på schavotten, höjdes ett allmänt rop av medömkan. Männen ropade och kvinnorna jämrade sig.
— Det var en av de förnämsta sprättarna vid hovet, sade männen, det var inte precis på den här platsen som han borde dö.
— Vad han är vacker! Vad har är blek! sade kvinnorna Det är han som inte kunde tvingas att tala.
— Min vän, sade La Mole, jag kan inte hålla mig upprätt längre. Bär mig!
— Vänta, sade Coconnas.
Han gjorde ett tecken åt bödeln, som steg åt sidan. Därpå böjde han sig ned och tog La Mole i sina armar som ett barn samt bar honom utan att vackla upp på schavotten, där han satte ned honom under mängdens öronbedövande bifallsrop.
Coconnas lyfte på hatten och hälsade.
Därpå kastade han hatten bredvid sig på schavotten.
— Se dig omkring, sade La Mole, kan du inte se dem någonstans?
— Coconnas såg sig långsamt omkring och fäste därpå blicken på en bestämd punkt. Därpå böjde han sig ned och rörde vid sin väns axel.
― Se, sade han, se fönstret där borta på det lilla tornet.
Och med andra handen pekade han på ett litet monument som finns kvar än i dag mellan Rue de la Vannerie och Rue du Mouton.
Två svartklädda kvinnor stodo där tätt tryckta intill varandra, inte framme i fönstret utan ett stycke innanför.
— Åh, sade La Mole, jag fruktade bara en sak,